A7 · Kliniska förutsättningar

Osseointegration: så växer ett tandimplantat fast i käkbenet

Osseointegration är den biologiska process som gör att ett tandimplantat blir en stabil och bärande del av käken. I den här artikeln går vi igenom Brånemarks definition av osseointegration, de tre faserna i läkningsprocessen — från den initiala mekaniska stabiliteten till den biologiska integrationen som styrs av benuppbyggande celler — samt vilka patientrelaterade, kliniska och materialrelaterade faktorer som påverkar resultatet. Vi tittar också på hur stabilitetsstyrd belastning enligt EAO:s konsensusrekommendationer från 2022 avgör när ett implantat är redo att restaureras.

Publicerad: 2026-05-20
Lästid: 9 minuter
Författare: Prof. Robert Ćelić
Kategori: Kliniska förutsättningar

Anatomisk illustration av osseointegration mellan ett tandimplantat och käkbenet. Tvärsnitt som visar ett titanimplantat förankrat i benvävnaden med direkt kontakt mellan implantat och ben. Klinisk illustration i medicinsk läroboksstil.

På vår specialistklinik för tandimplantat i Zagreb, där vi behandlar många svenska patienter som reser hit för vård, är en av de vanligaste frågorna under den inledande konsultationen: Hur kan ett implantat egentligen växa fast i benet? Svaret är osseointegration — en biologisk process som gör att ett titanimplantat blir en integrerad del av käkbenet. I den här artikeln förklarar vi hur processen fungerar, vilka faktorer som påverkar resultatet och vad som kan hända när osseointegrationen inte utvecklas som planerat.

Vad är osseointegration?

Osseointegration är den direkta strukturella och funktionella förbindelsen mellan levande benvävnad och ytan på ett belastningsbärande implantat. Definitionen formulerades först av den svenske forskaren Per-Ingvar Brånemark i slutet av 1960-talet (Brånemark m.fl., 1969). Enklare uttryckt innebär det att käkbenet växer direkt mot implantatets titanyta utan någon mjukvävnad emellan. Det är denna direkta kontakt som gör att ett implantat kan fungera som en naturlig tandrot och tåla tuggkrafter under många år efter att det satts in.

Det är detta som skiljer ett lyckat implantat (osseointegrerat, stabilt under årtionden) från ett misslyckat implantat (omgivet av fibrös vävnad, löst inom några månader). När implantatet belastas fungerar det biomekaniskt på i stort sett samma sätt som en naturlig tandrot. Ett implantat som inte integrerats ordentligt börjar däremot röra sig, orsakar smärta och behöver till slut tas bort.

Osseointegration är inte något som sker under själva operationen. Det är en biologisk process som pågår under veckorna efter att implantatet har satts in. Att förstå hur processen ser ut och vilka faktorer som påverkar den är en viktig del av att kunna fatta ett välgrundat beslut om behandlingen.

Så fungerar den biologiska processen

Osseointegrationen sker i tre delvis överlappande faser. Moderna titanimplantat med ytmodifierad implantatyta uppnår vanligtvis stabil integration efter cirka 4–6 veckor i underkäken och 6–8 veckor i överkäken under gynnsamma förhållanden. Den längre läkningstid på 8–16 veckor som angavs i Brånemarks ursprungliga forskning gäller fortfarande i mer komplicerade fall, exempelvis vid låg bentäthet, omfattande bentransplantationer och hos rökare. För friska patienter är det däremot inte längre den normala tidsramen.

Illustration som visar de tre faserna av osseointegration: mekanisk fixering vid insättning, primär stabilitet med en tillfällig stabilitetsminskning under den tidiga benombyggnaden samt biologisk integration med aktivitet från osteoblaster. Klinisk illustrationsstil.

Fas 1 — mekanisk fixering. Implantatet skruvas in i en noggrant förberedd plats i käkbenet. Gängorna pressas mot den omgivande benvävnaden och skapar omedelbar primär stabilitet. Denna stabilitet är rent mekanisk och kan jämföras med hur en skruv sitter fast i trä. Implantatet kan ännu inte belastas fullt ut vid tuggning, men det är tillräckligt stabilt för att nästa fas ska kunna börja.

Fas 2 — tidig benombyggnad (vecka 1–3). Benet runt implantatet börjar anpassa sig till ingreppet och genomgår en naturlig ombyggnadsprocess. Den mekaniska stabiliteten minskar tillfälligt när en mindre mängd benvävnad bryts ned innan ny benvävnad bildas. Denna så kallade stabilitetsdip når vanligtvis sin lägsta nivå efter två till tre veckor och är en normal del av läkningsprocessen, inte en komplikation. Vissa patienter kan uppleva att ett implantat som kändes mycket stabilt direkt efter operationen känns något mindre stabilt under denna period. Det är en del av den normala utvecklingen och går över av sig själv.

Fas 3 — biologisk integration (från vecka 4 och framåt). Osteoblaster — kroppens benuppbyggande celler — bildar ny benvävnad direkt på implantatets yta. Kroppen uppfattar titanets passiva oxidskikt (TiO₂), som bara är 2–10 nanometer tjockt och återbildas inom millisekunder om det skadas, som biologiskt inert. I stället för att kapsla in implantatet växer benet direkt mot dess yta. Hydroxylgrupper på oxidskiktet attraherar kalciumjoner från blodet, vilket leder till att biologisk apatit — den mineral som benvävnad naturligt består av — börjar bildas direkt på titanytan. Det finns inget lim och ingen fibrös vävnad mellan benet och implantatet (Albrektsson m.fl., 1981).

Moderna hydrofila implantatytor, såsom SLActive, Roxolid och liknande ytbehandlingar, kan förkorta den tidiga läkningsfasen jämfört med implantat med äldre, traditionellt bearbetade titanytor. I praktiken innebär det att den tidiga läkningen ofta går snabbare, särskilt i överkäken.

I sin konsensusrapport från 2022 gick European Association for Osseointegration (EAO) bort från fasta läkningstider baserade enbart på kalendern och övergick i stället till stabilitetsstyrd belastning. Implantat som uppnår tillräckliga stabilitetsvärden kan belastas tidigare, medan implantat med lägre stabilitet kan behöva längre läkningstid. Att utgå från ett fast antal veckor för alla patienter betraktas i dag som ett äldre synsätt snarare än den moderna standarden.

Vilka faktorer påverkar resultatet?

Om ett implantat osseointegreras framgångsrikt eller inte påverkas av tre huvudgrupper av faktorer. Vissa handlar om patienten, andra om kliniken och behandlingen, och ytterligare andra om själva implantatet.

Patientrelaterade faktorer. Bentäthet är den faktor som oftast diskuteras i samband med implantatbehandling. Enligt Lekholm-Zarb-klassificeringen delas käkbenets kvalitet in i fyra typer (I–IV), där typ I består av tät kortikal benvävnad och typ IV av mjukare ben med hög andel trabekulärt ben. Ben av typ IV har traditionellt förknippats med lägre överlevnad för implantat, men moderna hydrofila implantatytor har minskat skillnaden avsevärt. Mjukt ben var historiskt mer utmanande att behandla, men med dagens implantatytor av SLActive-typ har skillnaden minskat betydligt. Mjukt ben betraktas inte längre som den kontraindikation det en gång ansågs vara.

Den allmänna hälsan är nästa viktiga faktor. Vid välkontrollerad diabetes är överlevnaden för implantat i stort sett jämförbar med den hos personer utan diabetes. Dåligt reglerad diabetes kan däremot påverka resultatet negativt och ökar risken, vilket gör att blodsockret bör vara stabilt före behandling. Välkontrollerad diabetes är alltså inte ett hinder för implantatbehandling. Detsamma gäller behandling med bisfosfonater, där riskbilden är mer nyanserad än vad som ofta framställs. Oral behandling under kortare tid än tre år anses i praktiken säker, medan intravenös behandling under längre tid än två år innebär en tydligt förhöjd risk och kräver särskild försiktighet.

Rökning är däremot en väldokumenterad riskfaktor. Rökning ungefär fördubblar till tredubblar risken för periimplantit och försämrar läkningen, och storrökare löper den högsta risken. Rökstopp gör skillnad — risken minskar gradvis efter att man slutat, och storrökare har mest att vinna på att sluta. Sambandet mellan rökning och implantat behandlas mer ingående i en separat artikel.

Bruxism, det vill säga tandgnissling eller tandpressning, beskrivs ofta som ett hinder för implantatbehandling, men den moderna forskningen ger en mer nyanserad bild. Risken för tidiga implantatmisslyckanden är ungefär densamma hos personer med och utan bruxism. Problemet ligger i stället i de långsiktiga mekaniska komplikationerna, som är vanligare hos patienter med bruxism. Bruxism är alltså inte främst en riskfaktor för tidiga misslyckanden, utan för senare mekaniska problem. Vi hanterar detta genom att använda sammanbundna protetiska konstruktioner, begränsa fria extensionsled och rekommendera bettskena nattetid. För den som vill läsa mer om livet med tandimplantat finns även patientinformationen om tandimplantat på 1177 som en svensk referenskälla.

Klinikrelaterade faktorer. Den kirurgiska tekniken har stor betydelse för resultatet. När implantatet sätts in måste ett hål förberedas i benet, och borrningen genererar värme. Benvävnad som utsätts för temperaturer över 47 °C under längre tid än en minut riskerar permanent vävnadsskada, så kallad termisk nekros (Eriksson & Albrektsson, 1983). Detta förebyggs genom effektiv kylning och noggrant kontrollerad borrteknik. Den primära stabiliteten mäts vid implantatinsättningen med hjälp av ett så kallat ISQ-värde (Implant Stability Quotient). Högre ISQ-värden förknippas med bättre förutsättningar för tidig belastning, och tröskeln är vanligtvis något lägre i överkäken eftersom benvävnaden där ofta är mindre tät.

Materialrelaterade faktorer. Både valet av implantatsystem och precisionen i den protetiska konstruktionen påverkar resultatet på lång sikt. Modern forskning visar att tioårsöverlevnaden för tandimplantat är hög: en systematisk översikt och metaanalys (Howe m.fl. 2019) rapporterar cirka 93–96 procent implantatöverlevnad efter tio år, med viss variation beroende på var i käken implantatet sitter. Samtliga CE-märkta implantatsystem som vi använder inom EU — Straumann, Nobel Biocare och ICX — ligger inom detta intervall. Den sista faktorn är den protetiska konstruktionen, det vill säga den krona eller bro som fästs på implantatet. På vår implantatklinik i Kroatien arbetar Naturaldents eget CAD/CAM-laboratorium med mycket hög passformsprecision. Det minskar risken för mikrorörelser vid belastning och bidrar till att skydda osseointegrationen under många års användning.

När osseointegrationen misslyckas

De flesta implantat fungerar utan problem. En mindre andel gör det inte. Komplikationerna delas vanligtvis in i tidiga och sena implantatmisslyckanden.

Tidigt implantatmisslyckande — de första veckorna eller månaderna efter att implantatet har satts in — är relativt ovanligt i modern implantatbehandling. Det förekommer bara i några få procent av fallen, en nivå som är lägre än vad som tidigare angavs i äldre läroböcker. Förbättringen beror sannolikt på modernare implantatytor, tredimensionell behandlingsplanering med CBCT och mer förutsägbara kirurgiska metoder. När ett implantat misslyckas tidigt beror det oftast på någon av tre orsaker. Infektion i operationsområdet. Mikrorörelser under läkningsfasen, exempelvis om en provisorisk krona belastas för tidigt. Eller otillräcklig primär stabilitet vid insättningen, till exempel på grund av mjukt ben eller tekniska faktorer under operationen. Om ett tidigt implantatmisslyckande inträffar avlägsnas implantatet. Området får därefter läka i tre till sex månader innan ett nytt implantat vanligtvis kan sättas in — i vissa fall behövs först en benuppbyggande behandling.

Sent implantatmisslyckande — månader eller år efter att implantatet har läkt in och börjat belastas — är den vanligaste typen av komplikation i långtidsuppföljningar. Den vanligaste orsaken är periimplantit, en inflammatorisk sjukdom som påverkar mjukvävnaden och benet runt ett tidigare stabilt implantat. Periimplantit drabbar ungefär en femtedel av patienterna — cirka 22 procent (Derks & Tomasi 2015) — under en period på fem till tio år. Andelen är betydande men bör sättas i sitt sammanhang. De flesta fall upptäcks tidigt vid regelbundna uppföljningsbesök och kan behandlas framgångsrikt. Det är framför allt efter att implantatet har integrerats och belastats som periimplantit kan utvecklas. Vad som händer under denna period beskrivs mer i detalj i vår genomgång av läkningsprocessen vecka för vecka. Övriga sena komplikationer är mindre vanliga och omfattar bland annat mekanisk överbelastning till följd av obehandlad bruxism samt protetiska komplikationer, exempelvis en lossnad distansskruv eller en sprucken krona.

Ett realistiskt perspektiv är viktigt här. Tidiga implantatmisslyckanden är ovanliga och förekommer bara i några få procent av fallen enligt modern forskning. På längre sikt utvecklar en betydande andel patienter periimplantit. Risken påverkas dock i hög grad av faktorer som munhygien, regelbundna uppföljningsbesök och hur väl individuella riskfaktorer hanteras. Ingen klinik kan garantera att ett implantat håller för alltid. Det vi kan göra är att minimera de riskfaktorer som går att påverka och utforma den protetiska konstruktionen så att den biologiska integrationen får bästa möjliga förutsättningar på lång sikt. När ett implantat trots allt misslyckas finns väletablerade behandlingsrutiner — implantatet avlägsnas, området får läka och i många fall kan ett nytt implantat sättas in senare. Det är en komplikation som behöver hanteras, men inte en katastrof.

Osseointegration handlar till största delen om biologi, men också om ett antal kliniska beslut som går att påverka — kirurgens erfarenhet, tredimensionell planering med CBCT, noggrann kirurgisk teknik och hög precision i den protetiska konstruktionen. Det är dessa faktorer som ofta avgör om ett implantat fungerar i fem år eller i tjugofem. Om du funderar på implantatbehandling kan det vara värdefullt att få en second opinion från en namngiven specialist. Vi erbjuder en kostnadsfri konsultation på 30 minuter för att bedöma om behandlingen är lämplig i just ditt fall. Prof. Robert Ćelić, certifierad europeisk expert inom implantologi, granskar alla fall personligen. Ingen deposition. Inget åtagande.

Referenser

Källor som refereras i artikeln.

Brånemark P-I m.fl. (1969) — Intra-osseous anchorage of dental prostheses. I. Experimental studies. Scand J Plast Reconstr Surg 1969;3(2):81–100. Extern länk i avsnitt H2.1.
Albrektsson T, Brånemark P-I, Hansson H-A, Lindström J (1981) — Osseointegrated titanium implants. Requirements for ensuring a long-lasting, direct bone-to-implant anchorage in man. Acta Orthop Scand 1981;52(2):155–170. Extern länk i avsnitt H2.2.
1177.se — Konstgjorda tänder. Sveriges nationella vårdupplysning, patientriktad referens. Extern länk i avsnitt H2.3.
Howe MS, Keys W, Richards D (2019) — Long-term (10-year) dental implant survival: A systematic review and sensitivity meta-analysis. J Dent 2019;84:9–21. PMID 30904559. Refereras i löptexten (H2 om materialrelaterade faktorer).
Derks J, Tomasi C (2015) — Peri-implant health and disease. A systematic review of current epidemiology. J Clin Periodontol 2015;42(Suppl 16):S158–S171. PMID 25495683. Refereras i löptexten.
Eriksson AR, Albrektsson T (1983) — Temperature threshold levels for heat-induced bone tissue injury. J Prosthet Dent 1983;50(1):101–107. Refereras endast i löptexten.
Lekholm U, Zarb GA (1985) — Patient selection and preparation. I: Brånemark P-I, Zarb GA, Albrektsson T (red.), Tissue-Integrated Prostheses. Quintessence Publishing, 1985:199–209. Refereras endast i löptexten.
European Association for Osseointegration (EAO), konsensusrapport 2022 — Rekommendationer om stabilitetsstyrd belastning. Refereras endast i löptexten.

Läs vidare

Tre artiklar som kan vara värda att läsa.

Pezo–Ćelić-protokollet

Tandimplantat i Kroatien — skriftlig garanti på upp till 20 år

En genomgång av erbjudandet, de dubbla garantierna och hur ansvarsfördelningen inom behandlingsteamet ser ut.

Verifierade meriter

Prof. Ćelić — certifierad europeisk expert inom implantologi

Professor vid Zagrebs universitet. Certifierad av BDIZ EDI. Över 916 vetenskapliga citeringar.

Relaterad artikel

Benuppbyggnad före tandimplantat

Vad händer när det inte finns tillräckligt med ben för att implantatet ska kunna integreras från början?

Vanliga frågor

Vad är osseointegration med enkla ord?

Osseointegration är den direkta strukturella och funktionella förbindelsen mellan levande benvävnad och ytan på ett belastningsbärande implantat. Enklare uttryckt innebär det att käkbenet växer direkt mot implantatets titanyta utan någon mjukvävnad emellan. Det är denna direkta kontakt som gör att ett implantat kan fungera som en naturlig tandrot och tåla tuggkrafter under många år efter att det satts in.

Hur lång tid tar det innan ett tandimplantat växer fast i käkbenet?

Moderna titanimplantat med ytmodifierad implantatyta uppnår vanligtvis stabil integration efter cirka 4–6 veckor i underkäken och 6–8 veckor i överkäken under gynnsamma förhållanden. Den längre läkningstid på 8–16 veckor som angavs i Brånemarks ursprungliga forskning gäller fortfarande i mer komplicerade fall, exempelvis vid låg bentäthet, omfattande bentransplantationer och hos rökare. För friska patienter är det däremot inte längre den normala tidsramen.

Kan jag få implantat om jag har diabetes?

Välkontrollerad diabetes är inte ett hinder för implantatbehandling. Vid god blodsockerkontroll är överlevnaden för implantat i stort sett jämförbar med den hos personer utan diabetes. Dåligt reglerad diabetes ökar däremot risken, och blodsockret bör vara stabilt före behandling.

Betyder bruxism (tandgnissling) att jag inte kan få implantat?

Bruxism är inte främst en riskfaktor för tidiga misslyckanden, utan för senare mekaniska problem. Risken för tidiga implantatmisslyckanden är ungefär densamma hos personer med och utan bruxism. Problemet ligger i stället i de långsiktiga mekaniska komplikationerna. Vi hanterar detta genom att använda sammanbundna protetiska konstruktioner, begränsa fria extensionsled och rekommendera bettskena nattetid.

Hur hög är den långsiktiga överlevnaden för tandimplantat?

Modern forskning visar att tioårsöverlevnaden för tandimplantat är hög: en systematisk översikt och metaanalys (Howe m.fl. 2019) rapporterar cirka 93–96 procent efter tio år, med viss variation beroende på var i käken implantatet sitter. Samtliga CE-märkta implantatsystem som vi använder inom EU ligger inom detta intervall.

Vad händer om ett implantat misslyckas?

Tidiga implantatmisslyckanden är ovanliga och förekommer bara i några få procent av fallen enligt modern forskning. Om ett tidigt implantatmisslyckande inträffar avlägsnas implantatet. Området får därefter läka i tre till sex månader innan ett nytt implantat vanligtvis kan sättas in — i vissa fall behövs först en benuppbyggande behandling. Sent implantatmisslyckande orsakas oftast av periimplantit och påverkas i hög grad av faktorer som munhygien, regelbundna uppföljningsbesök och hur väl individuella riskfaktorer hanteras.

När du vill ta nästa steg

Vill du få en CBCT-baserad bedömning av en specialist?

Vi erbjuder en kostnadsfri konsultation på 30 minuter. Skicka dina röntgenbilder eller din nuvarande behandlingsplan så går vi igenom materialet, ger vår bedömning och avgör om implantatbehandling är rätt alternativ för dig. Om vi inte anser att vi är rätt klinik för dina behov säger vi det.

Ingen deposition. Inget åtagande.

Boka en kostnadsfri konsultation Fler artiklar från bloggen